Sån där jobbigt skit.

Tom. Helt tom.

Hjärtat dunkar och huvudet försöker hänga med, någonstans på vägen insåg jag vad jag fumlade bort. Saker hade kunnats göra annorlunda, men det kanske var menat att bli såhär.

Jag vågar erkänna att det  fortfarande kan göra djävulskt ont i hjärtat. Men smärtan avtar precis som vilken annan smärta som helst, saker blir bättre.

Som jag sa till en god vän när vi pratade idag: Det är dom fina minnena man ska kunna le åt. Därför ler jag just nu, jag ler och tänker på allt. På oss. På det som var. På att du faktiskt räddade mitt liv, även om du kanske inte har förstått det själv. En tung sak att berätta för någon, men det är inget annat än sant...

Underbara människa, jag hoppas du hittar någon som kan göra dig så jävla lycklig, för det är du värd. =)

Nej, nu ska jag kasta på mig smink och göra något vettigt. Ciao!  =D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0