In your arms.
Poolen vid Maracaibo
Sista kvällen på Puerto Rico var underbar. Jag och Carro gled ner till våra nyfunna vänner, ett gäng på 5 norrmän i 18-20 årsåldern som var galet roliga och framförallt jättesnälla. Vi drack lite, lyssnade på musik och snackade skit. Det var supermysigt men tillslut valde Björn, Kristian och Jonathan att dra ut på krogen, jag och Carro var ju inte så taggade så vi stannade kvar med Damir och Larsa. Vi försökte lära dom simpla ramsor som sex laxar i en laxask och dyl, det var nog fanimej det roligaste jag hört. Norska är sjukt! Visste ni att ordet hemma på svenska betyder cp på norska? Så varje gång någon kommer hem och skriker, jag är hemma så står din mamma/syster/sambo i hallen och vrålar att dom är cp. Ganska roligt...
Vi övervägde tillslut att springa ner till havet och bada, den galna idéen drogs ner ett par snäpp och tillslut så satt jag med benen i poolen och såg på när Damir fläskade runt där i och levde rövare. Jag försökte få honom att förstå att han skulle vara tyst, vaknade någon var vi rökta, poolen stänger ju vid 20.00... Haha. Vattnet var varmt och luften något kylig, jag kunde inte motstå frestelsen att bada så tillsut sprang jag upp, lämnade mina jeans och värdesaker på rummet, greppade en handduk och sprang ner igen.
När jag gled ner i poolen efter att Carro bokstavligt talat jagat ner mig och kände hur det varma vattnet omslöt mig kände jag mig plötsligt så fri. Damir stänkte ner mig och fick mig att skratta, lyckan kom tillbaka och pickade på min axel när jag för stunden kunde glömma allt vad smärta innebar.
"Emilia tänk inte på det där mer, titta på himlen nu, det är så vackert."
Under den stjärnklara himmlen och den lysande fullmånen var jag viktlös i ingenstans. Lyckan av att låta tankarna flöda iväg och att för stunden glömma bort det smärtsamma minnet var oändlig, och jag insåg att jag faktiskt inte hade tappat greppet om mig själv helt. Jag förstod att jag hade fötterna på jorden trots att livet gjorde allt för att stjälpa mig.
Ett vackert minne, ett tokigt vackert minne... Hade inte klantpoliserna råkat skrivskydda minneskortet i min kamera hade jag fotat himmlen den natten. Det var så fruktansvärt vackert.
