Utkast
Något säger mig att det kvittar, att handen som plötsligt är för långt bort för att nås ändå inte är den som hjälper.
Smutsen. Kastas i mitt ansikte exakt som anklagelserna. Tro mig, jag vet. Tystnaden visar mig tillräckligt, jag vet så mycket mer.
Förväntningarna. Besvikelsen över att någon inte längre jagar som den alltid gjort, kämpat för allas välmående, det som skrämmer mig att den någon är och var jag. Att jag inte längre kan. Att jag har kommit till en vändpunkt då jag måste överleva, då kan jag inte jaga trots att jag vill.
Jag klättrar ständigt, jag klättrar för den som älskar mig. En vän, en familjemedlem. Vem vet jag inte, bara personen själv kan bevisa vad jag verkligen betyder. Utan er faller jag handlöst, ni gör mig så stark. Kampen blir dock så fruktansvärt tung när man upptäcker att den hjälpande handen man konstigt nog tagit för givet rycks undan. Jag tänker inte ge upp, men jag saknar. Fan vad jag saknar.
Förlåt att jag inte räcker till. Det är mitt fel, jag vet det så väl. Bara mitt fel. Men jag kan inte, jag kan inte.
Men jag ger aldrig upp.
Mitt mål är att leva, min kamp är livet och min lycka är oändlig.
Jag tappar aldrig greppet, så länge den som älskar håller kvar.
Var jag den som släppte taget om någon annans kamp? Var jag kanske det svinet som smutsade ner någon annans liv förut? Jag vet inte. Alla frågor utan svar, men vem är jag att undra.
Jag är det svinet jag är, förlåt.
Skuldkänslor.
Smutsen. Kastas i mitt ansikte exakt som anklagelserna. Tro mig, jag vet. Tystnaden visar mig tillräckligt, jag vet så mycket mer.
Förväntningarna. Besvikelsen över att någon inte längre jagar som den alltid gjort, kämpat för allas välmående, det som skrämmer mig att den någon är och var jag. Att jag inte längre kan. Att jag har kommit till en vändpunkt då jag måste överleva, då kan jag inte jaga trots att jag vill.
Jag klättrar ständigt, jag klättrar för den som älskar mig. En vän, en familjemedlem. Vem vet jag inte, bara personen själv kan bevisa vad jag verkligen betyder. Utan er faller jag handlöst, ni gör mig så stark. Kampen blir dock så fruktansvärt tung när man upptäcker att den hjälpande handen man konstigt nog tagit för givet rycks undan. Jag tänker inte ge upp, men jag saknar. Fan vad jag saknar.
Förlåt att jag inte räcker till. Det är mitt fel, jag vet det så väl. Bara mitt fel. Men jag kan inte, jag kan inte.
Men jag ger aldrig upp.
Mitt mål är att leva, min kamp är livet och min lycka är oändlig.
Jag tappar aldrig greppet, så länge den som älskar håller kvar.
Var jag den som släppte taget om någon annans kamp? Var jag kanske det svinet som smutsade ner någon annans liv förut? Jag vet inte. Alla frågor utan svar, men vem är jag att undra.
Jag är det svinet jag är, förlåt.
Skuldkänslor.
Kommentarer
Trackback
