Jobbsnack.
Usch, idag insåg jag vilken jävla arbetsråtta jag egentligen är. När jag såg att stationstillgänglighetstavlan blev uppspikad på väggen blev jag så taggad på att använda den där sjukt roliga klisterlappsmaskinen som jag oavsett vad aldrig kan förklara för er vad det är. Man skriver och voooopi så rasar det ut en lapp med text på, eller aa, låter ju liute random men det var roligare än att stå och hänga i köket.
Så jag klistrade upp drygt 30 namn på väggen, fick en ond plan och tänkte att nu jävlar ska här verifieras. Hetsade lite till och fick världens största hög av Soc-listor på skrivbordet. SOFT! Jessica blev dagens första offer, jag smög iväg och hittade henne utplacerad i Dt:n. Tyst och stenhård tjuvkikade jag på henne lite diskret ur olika vinklar och lyssnade på hennes påklistrade serviceanda. Men hon är ju som sagt inte dum och alla som var där insåg ju vad som pågick så jag gav upp mitt smygande, ställde mig brevid henne och bara iaktog. Jag visste att hon inte skulle jobbat annorlunda även utan pressen så jag stog och flinade när hon galopperade runt på golvet kallsvettig, skakandes och jättenervös. Jag visste att hon skulle klara det, men det visste inte hon, annars hade jag inte varit så lurig som jag var... Stackars Jessica. Förlåt! ;)
Så på torsdag ska jag styra upp resten av tavlan om ingen annan gjort det och fortsätta bomba verifieringar. Matsäkerhet blir prio ett, innan sista maj ska samtliga ha blivit verifierade på den punkten annars är det rökt. Jag som älskar att ta ansvar trivs som fisken i vattnet som handledare och längtar grovt till sommaren då jag får börja köra mina första paralellskift. Ska bli brutalt roligt!
Usch, stackare. Massa jobbsnack, men att jobba 9 h per dag är min terapi. Visst är jag knäpp?
Ciao.
Så jag klistrade upp drygt 30 namn på väggen, fick en ond plan och tänkte att nu jävlar ska här verifieras. Hetsade lite till och fick världens största hög av Soc-listor på skrivbordet. SOFT! Jessica blev dagens första offer, jag smög iväg och hittade henne utplacerad i Dt:n. Tyst och stenhård tjuvkikade jag på henne lite diskret ur olika vinklar och lyssnade på hennes påklistrade serviceanda. Men hon är ju som sagt inte dum och alla som var där insåg ju vad som pågick så jag gav upp mitt smygande, ställde mig brevid henne och bara iaktog. Jag visste att hon inte skulle jobbat annorlunda även utan pressen så jag stog och flinade när hon galopperade runt på golvet kallsvettig, skakandes och jättenervös. Jag visste att hon skulle klara det, men det visste inte hon, annars hade jag inte varit så lurig som jag var... Stackars Jessica. Förlåt! ;)
Så på torsdag ska jag styra upp resten av tavlan om ingen annan gjort det och fortsätta bomba verifieringar. Matsäkerhet blir prio ett, innan sista maj ska samtliga ha blivit verifierade på den punkten annars är det rökt. Jag som älskar att ta ansvar trivs som fisken i vattnet som handledare och längtar grovt till sommaren då jag får börja köra mina första paralellskift. Ska bli brutalt roligt!
Usch, stackare. Massa jobbsnack, men att jobba 9 h per dag är min terapi. Visst är jag knäpp?
Ciao.
Kommentarer
Trackback
