Thank you for saving that innocent girl... She needs you.
Jag är nyvaken. Notera vad klockan är! 10:20! Längesen jag fick sovmorgon! Woho... Mitt schema börjar fan bli bättre, äntligen föll polletten ner hos Fredrik.
Du, jag behöver dig nu. Du förstår mig och allt jag gått igenom som ingen annan. På något sätt är vi så jävla lika, på något sätt inte alls. Tack för allt.
Nu måste jag rulla iväg till jobbet, Ciao fuckers.
Damn I wish I could tell you everything... But a deal is a deal. Haha...
Carro hälsar. Ligger i hennes säng nu och pratar skit, jag börjar åtta imorgon så får sova lite extra iom att jag är i väsby... De e niiiiice ;)
Jag och Jessica har hittat en trea på Sleipner också, skulle vara nice att få flytta snart... Jag släppte bomben till hundra procent idag hos mina päron, men dom ser ju nästan aldrig röken av mig så jag är inte förvånad över att dom tog det så bra som dom gjorde. Skönt! Helst vill jag ju inte bo i Märsta, men vi tar det som erbjuds helt enkelt så får man fortsätta hålla ögon och öron öppna...
Bye.
=)
Blame it on me.
.
Sån där jobbigt skit.
Hjärtat dunkar och huvudet försöker hänga med, någonstans på vägen insåg jag vad jag fumlade bort. Saker hade kunnats göra annorlunda, men det kanske var menat att bli såhär.
Jag vågar erkänna att det fortfarande kan göra djävulskt ont i hjärtat. Men smärtan avtar precis som vilken annan smärta som helst, saker blir bättre.
Som jag sa till en god vän när vi pratade idag: Det är dom fina minnena man ska kunna le åt. Därför ler jag just nu, jag ler och tänker på allt. På oss. På det som var. På att du faktiskt räddade mitt liv, även om du kanske inte har förstått det själv. En tung sak att berätta för någon, men det är inget annat än sant...
Underbara människa, jag hoppas du hittar någon som kan göra dig så jävla lycklig, för det är du värd. =)
Nej, nu ska jag kasta på mig smink och göra något vettigt. Ciao! =D
=)
.
Herregud... Lilla vännen, hoppas någon tar tag i dig.
Wopiho.
Stjärnor. Fullmåne. Värme. Leende. Lycka.
Ge mig sommar, NU!
Idag är en halvbra dag, jag är en zombie som knallar runt på tomgång och tänker. Men jag fungerar!
Imorgon ska jag till polisen och på onsdag börjar jag jobba som vanligt igen, kommer att bli så jäkla skönt när vardagen rullar igång som vanligt med hektiska dagar, tidiga mornar och flummiga helger. Någonstans påvägen tillbaka till livet så tror jag att smärtan kommer att försvinna. Eller rättare sagt, jag VET!
Nu vill jag att sommarvärmen ska komma! Jag tar inte ut semester förrän i juli dock, men en vecka i juni får jag iallafall t vara på då jag, Carro och Jessica ska sticka till Borlänge på älskade och hatade Peace&love. Jag själv har aldrig varit där men jag har vänner som garanterar att det är klockrent där, så aa. Why not?
I Augusti blir det URF också, precis som förra året. Kommer att bli klockrent.
Förhoppningsvis flyttar jag framemot hösten också, förhoppningsvis har jag tagit mitt körkort och förhoppningsvis fungerar jobb paralellt med skola alldeles utmärkt.
Damn, jag blir vuxen nu. På riktigt.
Det skrämmer skiten ur mig, även om jag inte alltid vågar erkänna det.
Jag har kommit på en sak!
Jag måste dra ner ett par snäpp och våga må dåligt även fast det är det värsta jag vet. Jag känner mig så ensam trots att jag har världens underbaraste och vackraste vänner bakom mig, det borde inte vara så? Borde inte jag ha lärt mig efter alla vändor i skiten att det är okej att må dåligt och acceptera det istället för att försöka leka superwoman?
Nej, jag lär mig inte ett jota! =)
I helgen har jag tagit det lugnt och firat lite påsk med familjen samt umgåtts med Carro, Jessica och Viktor. Tänkte först gå till Emma ikväll och träffa de gamla stalltjejerna men det blev tydligen inställt... Tråkigt! Sånt som händer, vi får ta igen det någon annan gång.
Förlåt för att det blir en dek deprimerande och skumma inlägg nu ibland. Men jag är lite förvirrad och deppig efter allt som hände, och jag hoppas att ni har lite förståelse...
Sova nu, natti!
Utkast
Smutsen. Kastas i mitt ansikte exakt som anklagelserna. Tro mig, jag vet. Tystnaden visar mig tillräckligt, jag vet så mycket mer.
Förväntningarna. Besvikelsen över att någon inte längre jagar som den alltid gjort, kämpat för allas välmående, det som skrämmer mig att den någon är och var jag. Att jag inte längre kan. Att jag har kommit till en vändpunkt då jag måste överleva, då kan jag inte jaga trots att jag vill.
Jag klättrar ständigt, jag klättrar för den som älskar mig. En vän, en familjemedlem. Vem vet jag inte, bara personen själv kan bevisa vad jag verkligen betyder. Utan er faller jag handlöst, ni gör mig så stark. Kampen blir dock så fruktansvärt tung när man upptäcker att den hjälpande handen man konstigt nog tagit för givet rycks undan. Jag tänker inte ge upp, men jag saknar. Fan vad jag saknar.
Förlåt att jag inte räcker till. Det är mitt fel, jag vet det så väl. Bara mitt fel. Men jag kan inte, jag kan inte.
Men jag ger aldrig upp.
Mitt mål är att leva, min kamp är livet och min lycka är oändlig.
Jag tappar aldrig greppet, så länge den som älskar håller kvar.
Var jag den som släppte taget om någon annans kamp? Var jag kanske det svinet som smutsade ner någon annans liv förut? Jag vet inte. Alla frågor utan svar, men vem är jag att undra.
Jag är det svinet jag är, förlåt.
Skuldkänslor.
In your arms.
Poolen vid Maracaibo
Sista kvällen på Puerto Rico var underbar. Jag och Carro gled ner till våra nyfunna vänner, ett gäng på 5 norrmän i 18-20 årsåldern som var galet roliga och framförallt jättesnälla. Vi drack lite, lyssnade på musik och snackade skit. Det var supermysigt men tillslut valde Björn, Kristian och Jonathan att dra ut på krogen, jag och Carro var ju inte så taggade så vi stannade kvar med Damir och Larsa. Vi försökte lära dom simpla ramsor som sex laxar i en laxask och dyl, det var nog fanimej det roligaste jag hört. Norska är sjukt! Visste ni att ordet hemma på svenska betyder cp på norska? Så varje gång någon kommer hem och skriker, jag är hemma så står din mamma/syster/sambo i hallen och vrålar att dom är cp. Ganska roligt...
Vi övervägde tillslut att springa ner till havet och bada, den galna idéen drogs ner ett par snäpp och tillslut så satt jag med benen i poolen och såg på när Damir fläskade runt där i och levde rövare. Jag försökte få honom att förstå att han skulle vara tyst, vaknade någon var vi rökta, poolen stänger ju vid 20.00... Haha. Vattnet var varmt och luften något kylig, jag kunde inte motstå frestelsen att bada så tillsut sprang jag upp, lämnade mina jeans och värdesaker på rummet, greppade en handduk och sprang ner igen.
När jag gled ner i poolen efter att Carro bokstavligt talat jagat ner mig och kände hur det varma vattnet omslöt mig kände jag mig plötsligt så fri. Damir stänkte ner mig och fick mig att skratta, lyckan kom tillbaka och pickade på min axel när jag för stunden kunde glömma allt vad smärta innebar.
"Emilia tänk inte på det där mer, titta på himlen nu, det är så vackert."
Under den stjärnklara himmlen och den lysande fullmånen var jag viktlös i ingenstans. Lyckan av att låta tankarna flöda iväg och att för stunden glömma bort det smärtsamma minnet var oändlig, och jag insåg att jag faktiskt inte hade tappat greppet om mig själv helt. Jag förstod att jag hade fötterna på jorden trots att livet gjorde allt för att stjälpa mig.
Ett vackert minne, ett tokigt vackert minne... Hade inte klantpoliserna råkat skrivskydda minneskortet i min kamera hade jag fotat himmlen den natten. Det var så fruktansvärt vackert.
Update.
Ligger hemma i min underbara säng i Sverige igen, som några säkert vet så var jag och Carro på en veckas underbar semester i Puerto Rico på Gran Canaria - trodde vi. Den här veckan blev en vecka att förstöra mitt psyke, paja mitt liv och ge mig men för evigt.
Jag ska i korta drag förklara vad som har hänt, mest för min egen skull. Ni som känner mig vet att jag fungerar bäst när jag får skriva av mig. Men med hänsyn till kommande rättegång och polisanmälan tänker jag inte berätta i detalj exakt vad som hände förrän allt är överstökat... Jag kan bara säga att jag blev utsatt för något som jag skulle kunna ta en kula för att förhindra någon annan att gå igenom. En bartender försökte våldta mig, mer än så skriver jag inte nu. Och eftersom att det ''bara'' var ett försök och inte gick fullt ut så går han fri fram tills rättegången.
Dagen efter mådde jag så jävla dåligt, jag gick runt i en bubbla och visste inte vad jag skulle ta mig till. Blåmärkena på kroppen lyste och påminde mig om kvällen gång på gång. Carro fick mig tillslut att förstå att det bästa var att anmäla, så jag tog mod till mig, ringde upp Apollo och bad om råd. Det är det bästa valet jag gjort, även om förhören och anmälan var en fruktansvärt jobbig process som pågick i flera timmar med helt främmande vuxna män. Tårarna rann, kroppen skakade och jag ville bara försvinna - men jag togs på allvar. Det som först gjorde mig avskräckt från att våga anmäla den här killen var att inte bli trodd, men att skriva på pappret och få veta att han kan få ett hårt straff och framförallt hindras från att göra samma sak igen mot någon annan tjej fick mig att senare samma kväll med ett leende på läpparna känna mig stolt. När jag dessutom såg polismästaren i ögonen och frågade om jag hade någon chans att sätta dit honom och fick ett lugnande leende till svar, då insåg jag att jag hade gjort rätt val.
Även om det valet tvingade mig att borra djupa hål i minnet från natten och fått mig att gå ner mig totalt så vet jag, precis som jag redan sagt flera gånger - Jag gjorde rätt.
Samtidigt som jag mår riktigt jävla bajsdåligt och helst av allt vill gräva ner mig så vill jag kämpa för att han åker fast. Han ska åka fast! Jag överlever, jag ser mig som ett offer men samtidigt vägrar jag förlora min stolthet som person, bara för att han är ett smuts utan respekt så ska inte jag tappa tron på mig själv. Det är svårt att hålla lågan uppe, det är hemskt att föröksa le men jag vill inte bli förstörd. Tårarna slutar inte rinna, händerna slutar inte skaka men jag vet att jag fixar det här. Jag kommer att ta mig igenom det här med hjälp av mina vänner, även om jag känner mig minst, räddast och smutsigast på hela jorden...
